Julförberedelserna i full gång och mitt upp i detta så drar en deppighet in. Deppig är väl rätta ordet för vad jag känner, deprimerad är jag inte. Man ska akta sig för att använda för starka beskrivningar på vad man känner tycker jag. De troliga orsaken till detta är kommunens beslut att lägga ner avdelningen där jag jobbar. Korttidsplatser ska nu finnas spridda på alla boende. Vi som jobbat där och vet att vi gjort ett bra jobb är så klart oroade. Hur ska det bli i framtiden? de lösningar vi hittills hört om känns inte bra. Vi som jobbar kommer säkert att landa och må bra så småningom men det är en stor förlust för den grupp som har behövt vår hjälp under kortare eller längre perioder.
I går var vi en tur till äldsta sonen och hans familj, hade ju inte träffat Pelle på över två veckor. Tänk vad mycket som händer de första månaderna i livet. 3 månader och lite till har han hunnit bli.
I dag har jag hunnit med lite brödbak innan jobbet i kväll.